Barndomsminne

Jag va 6 år gammal, den 7 september 1993. Jag väcktes plötsligt upp ur min sömn och på något sätt så anade jag att allt inte stod rätt till. klockan runt 06.00 på morgonen och jag steg upp ur sängen, något höll på att hända i mammas och pappas sovrum.Pappa låg på golvet, mamma och min bror höll på med något jag inte alls uppfattade var det var.jag gick förbi deras sovrum och ner för trappan,i paniken som var så upptäckte inte mamma att jag var vaken.
Jag satte mig på golvet i finrummet med knäna upptryckta mot bröstkorgen och iaktog det som hände. Min mellersta storebror satt i soffan, han var ledsen men jag kunde inte alls förstå varför.När jag hörde sirenerna från ambulansen så förstod jag, jag hade hört den så många gånger, då när den gjorde utryckning till min farfar som flera gånger hade drabbats av hjärtinfarkt.Farmor och farfar bodde längre upp på gatan, bara ett stenkast från vårat hus. Vad som sedan hände har min hjärna förträngt, allt är borta, minnet är helt svart. Nästa sak jag kommer ihåg är att min storebror är borta, mamma irrar omkring och letar efter våra finkläder och framför mina fötter där jag satt så låg det en orange madrass.

Mamma kläde på oss och sa till oss att sätta oss i bilen, pappa var på sjukhuset och min bror hade följt med i ambulansen. Mamma stannade för att tanka på sin arbetsplats och vi satt kvar och väntade.
När vi kom in till sjukhuset så fick vi träffa pappa, han låg i en säng med vita lakan, han såg så fridfull ut och jag trodde att han sov. Jag tänkte för mig själv, och om jag sa det högt kommer jag inte ihåg, god natt pappa, vi ses hemma. Det va sista gången jag såg min pappa.
Nu snart 17 år senare har pappa ännu inte vaknat, han dödförklarades direkt på sjukhuset.Det hade redan varit försent innan mamma och min bror hade påbörjat upplivningsförsöken.

Efter pappas död så började det hända saker hos oss, kanske var det inbillning från ett barn som så gärna önskade att pappa fortfarande levde, eller kanske va det så att pappa inte lämnade mig helt den dagen.
Min pappa va en alldeles fantastisk pappa, och när han levde så tillverkade han små gunghästar till oss barn.Min aldra bästa barndomskompis fick en rosa, min bor fick en blå men min han han aldrig få färdigt, den va vit men benen och "skenorna" under fattades.
 Jag vaknade mitt i natten ett kort tag efter det att pappa gått bort och jag hörde hur det snickrade på källarvåningen, mitt barndomshem hade 4 våningar, vi sov på den översta. Oljudet från källaren varade ett bra tag och fast en det var mitt i natten och jag va fruktansvärt mörkrädd så va jag inte rädd, ljudet skrämde mig inte. Plötsligt så stannade snickrandet upp för att sedan fortsätta på nästa våning, det kom närmare och så fortsatte det tills det att det va precis utanför mitt rum, och så avtog det helt.
 Jag somnade om och på morgonen när jag vaknade gick jag ram till min mamma, tog henne i handen och drog henne mot källaren, jag tittade upp på henne och sa att pappa hade gjort klart min gunghäst i natt, vi gick ner i källaren och mycket riktigt så låg min gunghäst där nere. Den va ju självklart inte färdig utan stod som pappa hade lämnat den, men inte på samma plats.